Det är något som inte stämmer

det-ar-nagot-som-inte-stammerPremiärboken i mobilen blev Martina Haags bok om skilsmässa. Jag har inte läst något av henne tidigare, eftersom jag inbillar mig att hennes böcker inte passar mig, men den här har ju varit så omskriven så jag tänkte att jag kunde testa. Själva temat är väldigt sårigt och hon beskriver känslan av att bli lämnad starkt och precis som det är. Jag tror att det behövs motvikter i allt och det finns ju en rad böcker på samma tema, som har ett annat fokus, medan Martina Haags bok är väldigt ärlig i både uppsåt och känslor. Hon skriver för att bearbeta sitt eget, samtidigt som hennes känslor griper tag i mina och engagerar på djupet. Så läs den om du vill, den är inte tokig alls. Jag planerar även att läsa hennes springbok Heja Heja.

Annonser

Det som inte dödar oss

Jag sträckläste klart boken igår kväll och jag kan väl säga att jag är rätt såld och vill veta hur det går i fortsättningen. Lagercrantz bäddar för en till bok kan man lugnt säga. Det är ju såhär med den här boken att om man läser om den, så handlar det i stort om det moraliska dilemmat med Stieg Larssons eftermäle och hanteringen av hans karaktärer, garanterad profit på detta givetvis, samt om David Lagercrantz är en köpt marionett eller en kapabel författare. Orka. Det är en bok och vi vet ingenting egentligen om hur det sett ut i Larssons familj, utan vi vet att det finns väldigt olika versioner av sanningen och vad Larsson egentligen skulle ha velat. Han själv kan ju inte tycka till om det. Det är inte första gången som detta händer. Astrid Lindgren har råkat ut för det, med filmerna om Pippi och Sjöwall Wahlöö med oändliga Beck-filmer i lång, meningslös radda. Jag vet inte vad vare sig Astrid eller Per Wahlöö skulle ha tyckt om detta, men Maj Sjöwall tycker att Beckfilmerna är väl okej, men att de inte har mycket med hennes ursprungsböcker att göra. Irriterande dock att hon inte får särskilt mycket av intäkterna från filmerna. Hursomhelst är det inget hallå om det, men med Stieg Larssons böcker blev det helt upprört överallt. När man läser recensioner av Det som inte dödar oss, finns två läger. Den ena falangen – Lisbethklubben, tycker att det är kulturmord, medan den andra tycker att det är en bra spänningsthriller.

Iallafall är det jätteintressant att se hur Lagercrantz har gjort med karaktärerna Blomkvist och Salander. Jag köper dem när jag läser, men i efterhand tycker jag att Lisbeth har blivit mer extrem. Jag är absolut med i hennes klubb, särskilt med tanke på August. Lagercrantz bok var mycket lättforcerad och inte lika snirklig i intrigen som Larssons böcker, men egentligen stör det inte mig särskilt mycket. Jag har aldrig fastnat för Blomkvist, utan för mig är det Lisbeth som är behållningen i karaktärsuppsättningen och jag är glad att jag fått umgåtts med henne några timmar.

Bitterfittan – Maria Sveland

Jag kan bli väldigt provocerad i jämställdhetsfrågor, både på ett politiskt sätt och på ett mera vardagligt hemmasätt. Till exempel folk som påstår att kvinnosakskvinnor kan vara jobbiga för att de skriker så mycket. Då kanske det är skrikiga människor man ogillar, inte kvinnosakskvinnorna i sig. De kvinnor som kämpade för rösträtt och preventivmedel ska vi, halva Sveriges befolkning, vara väldigt tacksamma mot. Maria Sveland skriver om småbarnstiden och ojämställdheten som blir så tydlig när den ena föräldern (oftast oftast mamman) är hemma med den lille. Ibland håller jag med henne, det är jobbigt att ha huvudansvaret för all ruljangs hemma och det är vidrigt när allt roddande bara tas för givet. Hon skriver också om det dåliga samvetet och mammaskulden som ständigt äter en när man inte är hemma. Det borde man kunna jobba bort med enkla medel. Kan man inte bara bestämma sig, liksom? Nu far jag – Hejdå?

Jag vet att den enda tid jag har som är helt min egen är när jag tränar. Inte är det konstigt att jag tränar så mycket då. Under påsken åker jag och fiskar i en vecka och den gode fadern kommer att få rodda här hemma och jag tänker aktivt praktisera mindfulness och inte ringa hem i tid och otid och undra hur erbarmligt de har det utan mig. Jag tror nämligen att de klarar sig alldeles finemang. Vissa i omgivningen tycker synd om han som måste stanna hemma, men då går jag i taket och härjar och svär så då är det slut på de dumheterna.

Vi är inte jämställda i Sverige. Psykisk ohälsa är mycket vanligare bland gifta kvinnor än bland singelbrudar. Det beror antagligen på utmattning. På något vis finns det ändå tendenser till att man ska vara jävligt tacksam att man slipper bära burka och bli könsstympad som femåring. Mammor daddar sina söner mer och ställer högre krav på sina döttrar. Det saknas kvinnosolidaritet, helt enkelt. Så sluta snacka skit om andra kvinnor och försök att hitta gemensamma nämnare. Det är ju väldigt dumt att tala illa om någon bara för att hon är snyggare och mer lyckad än vad jag är. Och sluta skära ned på förlossningsvården, det är väl ett synligt kvinnoförtryck om något?

Bitterfittan skrevs som ett försök till att lyfta feminismen som politisk fråga, men jag tycker att den är väldigt personlig. Sveland är intressant, jag lyssnade på hennes sommarprat också. Hennes upplevelse skiljer sig på vissa sätt från min, men har också likheter. Malalas (hon som blev skjuten i huvudet av talibaner och överlevde) pappa sa på Skavlan att det är fädernas ansvar att synliggöra sina döttrar när de växer upp, så att flickorna inte vänjer sig vid att det de säger och tänker är ointressant och värdelöst. Jag tycker vi har en nyckel där. Farsor kan göra mycket för jämställdheten.

Det är väldigt olika i familjer, hur kvinnorna lyssnas på och hörs. De flesta familjer är när jag tänker efter matriarkat, det är urmodern som håller ihop hela gänget, och skulle hon mot förmodan dra, så faller familjen isär i små öar. Fäder är nämligen ganska usla på sammanhållning, eftersom de oftast har hållit på med sitt. Bakom varje framgångsrik man står en kvinna och bakom varje framgångsrik kvinna står en skilsmässa.

Hans Rosling, den fantastiske, påstår ju att det som står i vägen för ett bättre samhälle överallt (välstånd, utbildning, utveckling..) är kvinnans underordning. Det är alltså männen som rår för att länder är fattiga? Ett ganska vågat påstående, men jag tror att det är sant. Det är just det här roddandet, helansvaret hemma som tar kraft från kvinnor och gör att de inte utvecklas på områden som de egentligen skulle kunna ha gjort, om de fötts till kille.

Att synliggöra orättvisor är ibland ganska svårt, särskilt i Sverige, eftersom vi är relativt jämställda. Men man kan vända på det som Andrev Walden har gjort i sin krönika, och tänka vad hade vi gjort om det hade varit en kvinna som slog ihjäl fotbollssupportern i Helsingborg? Helt plötsligt sådär? Varför är vi så vana vid manligt våld (våldtäkter, misshandel, dråp, mord, skolskjutningar, och nu mannen i Fort Hood) så att vi inte ens tänker på att det uteslutande är män som håller på med sånt? Det har jag tänkt mycket på. Varför är det normalt att killar slåss? Varför sitter det flest män i våra fängelser? Varför är oftast män diktatorer? Pedofiler? Våldtäktsmän?

Och då kommer jag tillbaka till Sveland, för när hon givit ut Hatet, så blev hon mordhotad och fick polisbeskydd. Jaja, tänker man, Jan Guillou får säkert också hotbrev, som alla kända personer får, men det visar ju på att det hon säger är en rejäl stålhättespark i många mäns ömtåliga skrev. Feminism, d v s krav på absolut jämställdhet, är jättekontroversiellt tydligen. Männen mår rätt gott om de har en liten människa hemma som tänker på allt, så de slipper. Det finns mycket att säga om detta och jag håller på att utarbeta en handlingsplan. Den kan bli våldsam.

 

Träning för nyblivna mammor – Olga Rönnberg

image

Jag fick boken av min ivrigt tränande syster och tanken har inte slagit mig förrän nu att skriva om den här. Lite konstigt, men jag tycker att det är väldigt ointressant egentligen att skriva om träning eftersom det lätt blir jag har sprungit si och så eller gymmat si och så och shit va jobbigt och tänk va fantastiskt duktig just jag är som gnetar på med vikter och kilometrar. Men egentligen så är det rätt intressant.

Olga är jättebra på mammaträning och styrketräning. Hon har övningar i sin bok som gör att man hittar de alldeles hysteriskt uttänjda magmusklerna och hjälper en att bli kompis med kroppen igen. När jag väntade vår plutt (han är ett år nu) var jag i det närmaste fullständigt immobil och stävade som en pansarkryssning mellan köket och vardagsrummet, kändes det som. Så när jag äntligen kunde se mina fötter och dessutom nå dem tänkte jag Åh – nu jävlar ska jag träna igen!!! Jag har ju gjort det rätt mycket förut.

Jag har en tendens att gå ut för hårt, men igår när jag kollade igenom min träningsdagbok såg jag att jag varit riktigt ihärdig. Olags bok har hjälpt till och det jag främst tagit till mig är: A) Styrketräning is the shit B) Man kan träna riktigt bra och hårt hemma med kroppsvikt och boll, lite hantlar och en kettlebell C)  Det tar tid att bli stark, men man blir det D) Vågen berättar bara vad du väger, inte hur du ser ut. Jag väger som jag gjorde innan jag blev gravid, men mitt omfång har minskat. Och efter ett år kan jag säga, precis som Rönnberg alltid upprepar, Ge Det Ett År! Det kan gå snabbare än så, men ett år är en bra riktlinje.

Olgas bok innehåller träningsprogram som är lätta att följa. Jag har inte varit slavisk, men ändå tagit intryck, hittat kanonövningar men gjort mina flesta pass i gymmet. Från början hade jag med mig pluttbäbis i vagnen men sedan har jag haft kanonhjälp av mamma. Hade det inte varit för henne hade det blivit mycket mer hemmaträning.

Nu går jag in för springandet och njuter av varje steg. Det var en överdrift… Men jag tycker att löpningen är lättare än vad den någonsin varit och det tackar jag all styrketräning för. Jag sprang 1,5 mil igår och har inte ens träningsvärk. Så var det inte förr och jag är ju ÄLDRE nu. Har inte heller känningar i baksida lår som jag ständigt hade förr när jag sprang och det tackar jag alla marklyft, utfall och benböj för.

Totalt sett har sex olika personer lånat boken och varit positiva till innehållet. Det man saknar är en kostgenomgång, men Rönnberg ger ju ut en ny träningsbok snart och den ska innehålla mer kost. Jag tycker inte att man som vanlig motionär behöver en PT för att komma igen och i form efter en eller flera graviditeter, men däremot behöver man få veta hur man ska jobba med magen för att det ska bli bra. Både hårt och snällt, liksom. Och inte göra det klassiska kvinnofelet att äta för lite.

För att bli extra trovärdig borde jag ju lägga ut en före-efterbild, men si det tänker jag inte göra. Det är inte min grej, bara. Däremot är jag skitsugen att springa Urskogsloppet i Björna i juni. Och Vårruset. Och Höga Kusten halvmaran.. Det var det där med att gå ut för hårt, ja.

Jag kommer kanske inte att köpa Rönnbergs nästa bok, men jag kanske tänker få den i fyrtioårspresent. (Vi får se om någon greppar den hinten)

Tematrio – Vinterväder

temaisDet var längesedan jag kikade in hos Lyran, men nu var det dags igen! Och det passade mig som handsken här i snön – vintriga miljöer. Roligt tema, tycker jag.

Fröken Smillas känsla för snö – Peter Hoeg

Jag minns att jag gillade Smilla väldigt mycket och tragiken i den lilla pojken och problemet som jag aldrig tänkt på förut, att Grönland ligger/låg under Danmark och att det får konsekvenser för människor. Jag gilllar det där dubbla – Smilla är inte hemma i Danmark och inte riktigt hemma på Grönland heller. Här pratas det om snö och de otaliga ord grönländskan har för snö och is i olika former.

Tills dess döden skiljer oss åt – Åsa Larsson

Oooo, det är kallt och människor sitter i arkar på Torne träsk och fiskar. Det är väldigt välbekanta miljöer för mig. Jag tycker mycket om Åsa Larsson och den här boken är den bästa i hennes svit om Rebecka Martinsson.

Shiver – Maggie Stiefvater

En YA där han är varulv och lever som vanlig människa när det är sommar och varmt, men som förvandlas när kylan och vintern kommer. En kärlekshistoria som heter Frost på svenska. Lite för mycket Twilight för min smak.

Handen – Henning Mankell

Handen-300x480Jag lånade den på plattan och tänkte återknyta bekantskapen med Kurt Wallander igen. Jag insåg inte att det var en lång novell eller kort roman, så jag blev rätt förvånad att upplösningen kom så fort, men jag hann ändå minnas hur Mankell skriver och Wallander själv är. Resten av boken består av Henning Mankells egna förklaringar till hur han valde sin populära karaktär och Ystad och allt det där. Rätt trevligt att läsa.

Handen är en väldigt rak berättelse. Annars brukar Mankell i sina Wallanderdeckare vindla i paralleller ut i världen, men nu var det en enkel berättelse som skrevs innan Hundarna i Riga, Mannen som log och de andra i Wallander-serien. Rätt lustigt. Jag tänker mig att författare jobbar kronologiskt, men så är det ju inte. Jag tycker om Kurt Wallander. Han är lämpligt introvert för min smak.

Blindbock – Arne Dahl

blindbockOch äntligen blev jag klar med Arne Dahls senaste bok om Opcop-gruppen, fortsättningen på A-gruppen där vissa är med, men inte alla. Blindbock är en typisk Arne Dahl-deckare med sedvanligt spret och kallblodighet och maffia, människohandel och gamla outrätade frågetecken som blandas medelst hans trevliga svenska. Vi har lite Homeros och Grekland, lite förföljelser av romer, ganska mycket maffia som sagt, EU-politik och lyckligtvis den vitaste finnen i världen, Arto Söderstedt, som glimtar till ibland. Han skulle gärna få vara med mer om jag finge bestämma. Jag vet inte om jag är mest glad över att jag äntligen läst en bok eller för att boken var så bra. Både och, förmodligen.

Paul Hjelm ska skydda en kvinnlig EU-kommissionär eftersom hon kommer att lägga ett förslag som går stick i stäv med alla oljebolag i hela världen. Hon har alltså inte bara en goliat att fajtas med och hennes liv är hotat. Hjelm kontaktar till och med pensionären Nyberg, som nakenbadar i Grekland med sin Ludmila. Han gör ett intressant inhopp han med och jag tänker mig Magnus Samuelsson när jag läser om Gunnar Nyberg och då blir allt ännu mer komiskt. Det går helt enkelt inte att berätta om handlingen och jag antar att de som redan läst en del av Arne Dahl och gillar honom har hunnit läsa Blindbock före mig. Boken är bra helt enkelt. Dels för intrigen, dels för personerna och dels för det samhälle som Dahl försöker förklara och samtidigt kritisera. Hur kan vi komma tillrätta med oljekrisen? Varför växer rasistiska sammanslutningar? Det är ju skönlitteratur och sanningar bör tas med en nypa salt, men det väcker tankar tycker jag. Och slutet ger en jädra massa mersmak. Läs!

Lite porr kanske

pumaJag har haft osedvanlig läsleda och inte ens fått tummen ur och läst Marian Keyes senaste, som jag så gladeligen köpte och längtade efter, men sedan försmädligt ignorerade när den väl anlände. Den ser så fin ut på mitt nattduksbord. Jag var sjukskriven ett par veckor i oktober och såg då på Malou på morgon-TV. Hon intervjuade Puma Swede, en svensk porrstjärna som skrivit bok och skulle lansera den, förmodar jag. Hon verkade rätt lustig och okonstlad så jag klickade hem boken i plattan och började läsa. Och vad ska man säga om det där nu då? Fick jag tillbaka lässuget?

Johanna Jussiniemi som hon heter, är en spinkig hästtjej med en ganska hård finsk pappa och en snäll, undfallande mamma. Hennes uppväxt i Sverige är nog  lite av en Alakoski-uppväxt, minus misär och fattigdom som Puma själv uttrycker det. Till en början är Johanna en vanlig tonårstjej som hänger i stallet och funderar inte särskilt mycket på killar. Sedan bär det iväg i tidiga tjugoårsåldern, hon har flera förhållanden igång samtidigt som hon har one-night stands till höger och vänster. Hon blir upptäckt av en fotograf – jobbar som glamourmodell ett tag och vandrar sedan vidare in i porrbranschen, där hon trivs.

Hur ska man skriva om en bok som handlar om en kvinnas upplevelse av porrbranschen utan att ta ställning i själva porrfrågan? Pumas version är ju inte en av förtryck, utsatthet och elände. Hon gör det hon känner för och skiter i det som verkar knäppt. Hon beskriver ett kontrakt där det ingick två sexscener, en tjej/tjej-scen, en orgie och fem repliker. Regissörens arbete under orgien består i att etablera körscheman för allas orgasmer, så inte någon smygkommer utan att filmas.

Jag tycker inte att porr är något som man ska ha som karriärsval. Jag skulle inte vilja att min dotter, eller mamma eller syster skulle hålla på med det och jag skulle heller inte vilja att de skulle vara modeller i Slitz eller Café. Eller brorsan heller, för den delen. Jag tycker att man kan tjäna pengar på annat. Det finns mycket pengar i porr och det är intressant att det är porrbranschen noslängden före den militära industrin som drivit utvecklingen av datorer och Internet. Inte heller så svårt att räkna ut varför – det handlar om exponering och att man kan vara hemlig i viss utsträckning. Så kommer ju pedofilerna i kölvattnet, sedan blir man ju bara vanmäktig och förbannad och tänker på annat. Jag fick inte tillbaka lässuget heller, trots att jag lockar mig själv med lättsmältheter. Och alltmedan jag läser slås jag av porrvärldens unkenhet och den krassa synen på sex som mest handlar om kameravinklar och att gå över gränser. Jag stannar mycket hellre i bekvämlighetszonen och ger mig på Caitlin Moran, får se om jag blir mer lästaggad av det. God Jul.

Patrik Sjöberg – Det du inte såg

Jag har på ett fragmentariskt och skummande vis läst Patrik Sjöbergs biografi Det du inte såg (tack vare en elev som hade den på sin bänk – TACK Heggo!) och lite kort kan jag säga att den är väl okej. Det hans tränare Viljo Nousiainen utsatte honom för var givetvis fruktansvärt, och jag tror att Sjöberg skrev boken för att belysa ett problem som kan drabba vissa under idrottens paraply, likaså under kyrkans eller i andra sammanhang där barn leds av vuxna utan större insyn.

Det jag gillar med Patrik Sjöberg är ju att han är rätt okonventionell, lite rebell och lite fuck you, trots att han ändå har presterat absoluta världsresultat under sina år som aktiv elitidrottare. Det är lustigt, han är ungefär som idrottens Ozzy, men med miljardtals fler hjärnceller intakta trots allt. På diverse arenor har han visat sig vara en sanningssägare och det jag minns av boken är att han för fram en självklar självklarhet: Om en lång människa med talang och spänst tränar höjd så kommer han eller hon hoppa högre än en kortare människa med samma talang. Det du inte såg har framförallt marknadsförts som en övergreppsbok, men jag tycker inte att Sjöberg utmålar sig själv som ett hjälplöst offer. Inte enbart i alla fall. Han blev mest arg när han fick veta att Nousiainen dött eftersom han aldrig behövde stå till svars för det han gjort. Men när han inser hur många fler som blivit utsatta är det som om något vaknar i honom.

Jag tycker ibland att idrottsstjärnor är som bortskämda barnungar, som daddas från det att de är små av tränare och medier och förbund, och som i vuxen ålder, när karriären tagit slut inte kan hantera ett vanligt liv. Risken är stor att dessa människor blir övermåttan navelskådande eftersom alla i deras omgivning alltid fokuserat tusen procent på dem. Hör Patrik Sjöberg till dem?  Njaee, litegrann. Han tar upp händelser om kokainmål och andra skandaler, som jag tror de flesta glömt, eller i allfall inte sparat längst fram i hårddisken. Han avhandlar Mästarnas Mästare som om det vore jätteviktigt, så det blir lite löjligt tycker jag.

Poängen med Patrik Sjöbergs bok är att berätta historien om hur han blev framgångsrik både tack vare och trots hans pedofila tränare Viljo Nousiainen. Jag tycker att det är starkt att han med hjälp av Markus Lutteman till sist berättar om vad som skett. Det ökar förhoppningsvis insynen och kunskapen.

Stamtavlor – Dilsa Demirbag-Sten

Dilsa Demirbag-Sten är ett exempel på det som många kämpar med idag och hon tillhör det fåtal invandrarkvinnor som är framgångsrika, med inflytelserika jobb och ett fritt och självständigt liv. Hon kom till Sverige som sexåring och det är en fördel när man kommer till ett nytt land och en ny kultur – som litet barn har man chansen att hinna lära sig språket. När jag läser hennes bok Stamtavlor, som skildrar hennes familjs uppbrott ifrån en kurdisk by, resan till Sverige och en påtvingad förlovning, slås jag av vad utsatta de är. De är barn, de är flickor och de kan inte språket, men Dilsa och hennes kända systrar Dilba och Dilnarin, måste ju ändå ha anpassat sig snabbt till den svenska skolan eftersom de lyckats bra med sina liv. Det visar sig också att de levt relativt fritt när de väl etablerat sig i Sverige.

Dilsa vill ändå inte släppa kontakten med sina släktingar och åker tillbaka och hälsar på, men det är som om folket där, särskilt männen, ser att hon är annorlunda trots att hon ser kurdisk ut. ”Det är något med mitt sätt att tala, gå och klä mig som gör att människor anar att jag är en annan sorts kvinna.” Det är inget smickrande porträtt at turkiets män som hon målar, och ju mer jag läser desto mer förbannad blir jag. Diskussionen om islam, kvinnor och slöjor är gigantisk och det står för mig helt klart vad författaren tycker. Hon pratar om den mentala slöja som kvinnor har i sitt hemland, när de går med nedböjt huvud och undergiven hållning. Den kroppshållning som förväntas av dem i ett land där det finns statliga bordeller dit männen helt lagligt kan gå.

Hon fortsätter att beskriva situationen i Turkiet och uppehåller sig främst vid den östra delen av landet, där den gamla kurdiska staden Diyarbekir är huvudort. En stad som i början på åttiotalet fortfarande var ganska välmående har nu chanserat i fattigdom, droger, kriminalitet och prostitution, pga det krig som bedrevs mellan kurdisk gerilla och turkisk militär. Demirbag-Sten vittnar om släktingar som torterats av militären och om otaliga övergrepp mot kurdiska byar och dess invånare.

Hon säger att hon brås på sin mormor på det sätt att hon har ett behov av att protestera mot orättvisor och att säga ifrån. Det är ju ingen slump att just hon blivit debattör och journalist och hennes bok är intressant eftersom man får flera perspektiv på kurdfrågan. Hon är ju inte okritisk mot sitt folk, med tanke på hur kvinnor behandlas, men hon känner ju ändå en tillhörighet där. Samtidigt är hon tacksam för Sverige och svenskan som är en fristad för henne, både mentalt och fysiskt. Jag skulle nog aldrig ha valt att läsa den här boken själv, men tack vare min granne blev det så ändå. Det finns goda boktipsare överallt och det gäller att vara öppen, annars missar man godbitar. Boken är väldigt lättläst, trots det stundtals tunga innehållet.