Vesper – Jeff Sampson

Har du någonsin läst en bok på temat nördarnas revansch? Vesper är en variant på det, om än lite udda och genreöverskridande. För på ett sätt är den en deckare, eller åtminstone en mordgåta. Sedan är den en urban fantasy, eftersom den innehåller varulvar i samtida amerikansk high schoolmiljö. Dessutom är den en typisk YA, med amerikanskt tonårslingo och medföljande vardagsproblem.

Huvudpersonen Emily Webb är en riktigt skön typ, som inser att hon aldrig kommer att tillhöra det populära gänget i skolan så därför har hon sedan länge slutat eftersträva det. Hon har huvtröja, glasögon och hästsvans, vilket verkar vara collegefilmstereotypen för en ung tjej som inte är snygg. Hon har skräckfilmsmaraton med sin bästa kompis Megan och läser böcker hemma i sitt rum. Men en kväll snurrar det till i skallen på henne och helt plötsligt börjar hon klä sig utmanande. Hon vill ut och busa! Efter några timmar klingar busbehovet av, för att nästa kväll återvända.

Vissa sektioner i boken är utdrag från ett förhör där Emily Webb benämns som deviant, d v s avvikande. Och jo, det är ju lite avvikande för så småningom inser man att hon förvandlas till en varulv på nätterna. ”Every teenager changes when she grows up. Develops new senses and new emotions, grows hair in new places. But not quite like this” För att komplicera saken lite mer sker det i samma veva två mord i Emilys kvarter och båda mordoffren visar upp samma vilda och bekymmerslösa beteende alldeles innan de mördas.

Min tredje varulvsbok på bara två veckor! Hur gick det till? Det närmsta jag kommit en varulv innan är Remus Lupin! Jag tycker att Vesper av Jeff Sampson är riktigt bra. Det är roligt när blyga flickor spottar upp sig och man kan kanske ha invändningar mot att hon måste förvandlas till en varulv för att kunna göra det, men skit samma tänker jag. Intrigen är intressant och tar vändningar som man inte riktigt tänkt sig. Sampson skriver med tempo, med humor och stundtals våldsamt lustiga formuleringar. Vesper är den första boken i en trilogi och tvåan Havoc finns på adlibris. Om jag ska jämföra den med någon så kan jag drista mig till att säga att jag får Cirkeln-vibbar av den. Litegrann i alla fall.

En coyote, lite varulvar och en Volkswagenverkstad

Hon är shapeshifter – kan förvandla sig till prärievarg när hon vill och inte bara när det är nymåne och hon heter Mercedes Thompson. Hon äger en verkstad och skruvar i VW- bilar och hennes närmaste granne är den lokala varulvsflockens alfahanne Adam. Ganska kul teckning av en huvudkaraktär, tycker jag. Om man inte är van att läsa urban fantasy så känns det alldeles särdeles knasigt när karaktärer är varulvar, feer och vampyrer men jag tror i alla fall att Charlaine Harris har banat väg mot acceptans och godkännande.

Hursomhelst, Mercy hamnar i en knepig situation då en alldeles nygjord varulv Mac kommer och ber om jobb. Hon anar att allt inte står rätt till och när Mac blir mördad, Adams hem totalförstört och Adams dotter Jesse kidnappad så tvingas Mercy ta hjälp av människor från hennes förflutna. Jag trodde att det skulle vara mer kärlekshistorier och absolut mer sex, men det är riktigt befriande att det inte är det. Tittar man på omslaget så ger det vissa signaler, men Mercy är en cool tjej som gör sin grej.

Det visar sig vara ganska många feer i farten och inte av det där ringdansande, pastellfärgade slaget som min dotter läser om, utan lite mer bistra typer. Zee, Mercys läromästare i bilreparationsbranschen är en slags metallfe, en gremlin som ursprungligen kommer från Tyskland, därav valet av bilmärke antar jag. Briggs kanske inte väljer en Benzverkstad om huvudkaraktären heter Mercedes, det vore nog så ostigt. Mercy har tagit över hans verkstad, men han rycker in och hjälper till när hon tvingas åka bort och fixa till den sönderslagna alfahannen Adam. Så fortsätter det och det är underhållande i kategorin lättsam sommarläsning. Moon called skriven av Patricia Briggs, är den första i en serie (yeey) och det gillar jag. Blir säkert fler lästa om jag känner mig själv rätt. Gillar du Sookie Stackhouse så gillar du garanterat detta!

En förtjusande liten bagatell

Jag sträckläste Gail Carrigers bok Soulless igår och slogs av följande insikter. Krocken mellan viktoriansk brittisk överklassmiljö (väldigt mycket fafafa) och vampyrer och varulvar är faktiskt riktigt lyckad. Det är ungefär som att ha marmelad och ost på mackan – det borde inte passa ihop men det gör det ändå. Intrigen är hur fånig som helst och Alexia, hjältinnan, kan gå an om tyg, mönster, hattar och andra modedetaljer i det oändliga, vilket tråkar ut mig och får mig att tappa fokus. Sedan drar hon minst en dräpande one-liner per sida, så jag har hennes fulla uppmärksamhet ändå.

Hon är preternatural, vilket innebär att hon har en förmåga att neutralisera övernaturliga drag hos supernaturals (eller supes som Sookie säger), så när hon rör vid en vampyr blir den försvagad, förmänskligad. Min favoritkaraktär är Lord Akeldama, en Jean-Pierre Barda/Babsan/Christer Lindarw-vampyr, med helt galna outfits. Han kallar Alexia för begonia petal, daffodil, diminutive gherkin (minigurka typ) och fluffy cockatoo och pratar oavbrutet.  ”Alexia, sugarplumiest of the plums..”  Min originalplan var att läsa den här och sedan sluka resten till sommaren och jag tror det blir så. Den var tillräckligt bra för det. Visst finns det en hel del minus också, som att Alexia inte anses tillräckligt vacker för att giftas bort p g a att hon har italienskt påbrå, stor näsa och är så gammal som 25! Överhuvudtaget är det där med att giftas bort ganska irriterande, men det var ju så då och vi har väl kommit en bit på väg sedan dess förmodar jag.

Storymässigt är den himla lik Charlaine Harris böcker om Sookie. Hjältinnan är frispråkig, stark och egensinnig och har en egenskap som inte vanliga människor har. Språket är slagkraftigt och förankrat i den miljö de befinner sig i. Det finns en humor som tilltalar mig mycket. Kärleksförbindelserna är passionerade och rätt explicita (trots Jane Austen-draget). Det skulle vara väldigt roligt om Carrigers böcker skulle bli TV-serie (och inte alltför otippat heller) men då hoppas jag att någon torr Ricky Gervais-aktig människa håller i trådarna och därmed behåller det brittiskt 1800-talstypiska och den humor som markeras med ett höjt ögonbryn på sin höjd. Det vore trevligt.

Oh så fasansfullt trevligt!

Nu så hade den här kommit hem i brevlådan till min stora förtjusande förtjusning. Jag vet inte om jag är övertänd, men jag tror att den kan toppa Charlaine Harris som jag tycker så mycket om. Jag liksom känner det på mig. Vi får väl se hur det blir med den saken. I inledningen har hon ihjäl en vampyr med sitt parasoll och det kallar jag en bra start