Röta

Röta är fortsättningen på Odinsbarn och om du inte vill veta något om den och vad som händer, läs med försiktighet eller inte alls. Jag har glömt att säga att Odinsbarn var den andra boken i livet som jag läste på mobilen. Motvilligt först, men alltmer entusiastiskt. Det går faktiskt jättebra att läsa böcker på telefonen. Så jag lånade även fotsättningen på serien Korpringarna av Siri Pettersen, Röta. Alltså, böckerna är riktigt bra, men jag fick en liten kris i inledningen av Röta, eftersom Hirka byter värld och den verkar inte vara så kul i jämförelse med den gamla. Det blir mycket mer känsla av urban fantasy i Röta, eftersom de befinner sig i London och allt är väldigt nutida, samtidigt som övernaturliga varelser springer omkring där. Hirka får reda på varför hon inte har svans och mer om sitt ursprung och man får fler nycklar till berättelsen upplösning. Den sista boken har inte kommit ut på svenska, så jag funderar på att köpa den norska Evna, och läsa den. Det går säkert bra. röta är ännu mer en sträckläsningsbok än vad Odinsbarn var. Man är inne i bokens värld på ett annat sätt. Läs!

röta

Annonser

Odinsbarn

Hirka är en speciell tjej och jag ska inte dra några paralleller till andra speciella tjejer, trots att det finns många som är lite som hon.Siri Pettersen skriver väldigt rakt och har en egen röst i sitt skrivande, som jag gillar. Odinsbarn känns ny och fräsch och jag tycker att den är svår att genrebestämma. Den påminner mig om Pullmans Guldkompassen, fast inte så steampunkig utan mer urnordisk, utan att nämna Oden och Tor och dom. Det finns en gud, som heter Siaren och är en korp, och ett råd som styr över människorna. Allt det sätts i gungning i boken plus att man förstår att det finns andra parallella världar. Plus att det är en typisk unga vuxnabok, med en unga vuxna-kärlekshistoria däri givetvis. Hursomhelst är det bra och om man gillar serier så är det ännu bättre eftersom det finns två böcker till om Hirka.

Alla i hennes värld har svans utom hon. Hon är läkekunnig och har lärt sig allt av en man som hon tror är sin far, tills hon får veta att han hittat henne i snön när hon var liten.

odinsbarn

 

 

 

Insurgent – Veronica Roth

Jää, woinsurgo, äntligen! Jag fick tid att läsa klart! Ibland är vägen mödan värd. Jag håller med dig Karin! För det är väl ändå så med bokläsning egentligen? Det är väl själva läsandet och upptäckandet som är grejen – inte hur det slutar? Eller så börjar jag bli gammal. Givetvis vill man veta hur det går i böcker man läser, men jag drivs inte alltid av det. För hur ofta, handen på hjärtat, kommer man ihåg hur böcker slutar?

Spoilervarning – läs inte om du inte vill veta något om boken och vad som händer!! Den här boken hade ett slut och ju närmare jag kom till det, desto långsammare gick det att nå fram. Eller långsammare – det här OS:et snor lite uppmärksamhet för tjyvingen. Insurgent är den andra delen i Veronica Roths trilogi om Beatrice Prior och hennes kamp mot ett system som efterhand ter sig mer och mer märkligt. I den första boken är allt enklare att förstå med falanger och fallenhet för de tappra, de lärda etc men här i Insurgent suddas gränserna ut och en del människor ser hur omöjligt det är att bara vara en typ. Man kan inte bara vara modig, bara osjälvisk eller logisk – man måste vara allt. Det är ungefär som att ettan i boken var barnet, tvåan känns som en tonåring som övergår i vuxenvärlden och hur trean Allegiant blir återstår att se.

Jag gillar Insurgent mer än Divergent därför att det är mer intressant när fasta föreställningar om världens beskaffenhet uppluckras och det där grå – å ena sidan å andra sidan – blir temat. Inget är svart eller vitt och om man tror det blir man förintad eller i alla fall grundlurad. Man kan politisera ganska hårt om människorna i böckerna och jag tycker att det är intelligent tänkt av författaren att göra på det här viset. På något sätt är den här boken smartare än Hungerspelen, men det märkte jag inte i början.

Divergent, Insurgent, detergent..

rengöringMissförstå mig rätt, jag gillar Veronica Roths böcker och är på god väg in i tvåan Insurgent, MEN jag tänker bara på rengöringsmedel när ser titlarna. Väl inne i Insurgent, den andra i trilogin, så börjar jag bli riktigt medryckt och engagerad. Jag har liksom jobbat med min skepsis tror jag. Jag har tyckt att det varit så likt Hungerspelen och jag tycker inte att Chicago figurerat så mycket. Kunde ha varit vartsomhelst i USA.

Hur som helst – jag börjar fatta grejen och tycker att tvåan är bättre än ettan. Jag börjar lära känna Tris och framförallt Veronica Roth. Det kändes som om hon trevade för att hitta tonen och sin berättarstil i första boken. Nu i den andra är författandet tryggare. Ska definitivt läsa hela trippeln.

Tematrio – Vinterväder

temaisDet var längesedan jag kikade in hos Lyran, men nu var det dags igen! Och det passade mig som handsken här i snön – vintriga miljöer. Roligt tema, tycker jag.

Fröken Smillas känsla för snö – Peter Hoeg

Jag minns att jag gillade Smilla väldigt mycket och tragiken i den lilla pojken och problemet som jag aldrig tänkt på förut, att Grönland ligger/låg under Danmark och att det får konsekvenser för människor. Jag gilllar det där dubbla – Smilla är inte hemma i Danmark och inte riktigt hemma på Grönland heller. Här pratas det om snö och de otaliga ord grönländskan har för snö och is i olika former.

Tills dess döden skiljer oss åt – Åsa Larsson

Oooo, det är kallt och människor sitter i arkar på Torne träsk och fiskar. Det är väldigt välbekanta miljöer för mig. Jag tycker mycket om Åsa Larsson och den här boken är den bästa i hennes svit om Rebecka Martinsson.

Shiver – Maggie Stiefvater

En YA där han är varulv och lever som vanlig människa när det är sommar och varmt, men som förvandlas när kylan och vintern kommer. En kärlekshistoria som heter Frost på svenska. Lite för mycket Twilight för min smak.

Dystopi i Chicago

divHmmhmmhmmm.. Idag såg jag filmatiseringen av andra Hungerspelen och redan samma kväll läste jag ut Veronica Roths Divergent, som spelar i samma liga och är YA, Sci-fi, med en tuff böna som hjälte. Och en kärlekshistoria, givetvis. Visst är det rörande med kärlekshistorier och om jag hade läst boken tidigare i livet hade jag nog varit helsåld. Som det känns nu är jag typ halvsåld. Jag har redan skaffat uppföljaren Insurgent och är jättenyfiken på hur det fortsätter, men jag tycker inte att den är lika bra som Hungerspelen.

Jag undrar om man tillslut kommer att kalla den här typen av böcker för något särskilt snart. Grymma berättelser som utspelar sig i en desillusionerad framtid, med stark ung tjej som revolutionär. Det som kännetecknar Divergent är att människor delas in i falanger; de tappra, de lärda, osjälviska, fridfulla och ärliga. Sedan gör alla som fyllt sexton år särskilda initieringsriter, som hos de tappra får Lundsbergnollningarna att verka som en dagisbarnlek. Tris, vår homegirl, är liten och tuff och slår ur underläge – precis som det står i standardformuläret 1A för hjältar. Jag gillar henne. Hon är rakt på och pratar inte så mycket och trots att hennes storlek hela tiden kommenteras så är det inte så mycket fokus på kön. Tjejer och killar slåss på lika villkor. Boken går fort att läsa och är första delen i en trilogi. Läs den gärna!

Och ja, den utspelar sig i Chicago, men jag känner inte av så mycket av det om jag ska vara ärlig. Jag hyser en stark kärlek till den stan och tänkte mig lite mer stadsvyer.

Bränn kalorier med Stephen King

Ja tydligen så! Och inte på nåt zumba-aktigt vis utan helt enkelt bara genom att se The Shining eller nån annan skräckfilm. Då kan ju jag undra vad man förbränner genom att läsa Under the Dome till exempel, som både är spännande och riktigt tung. Den väger ett halvt kilo (min våg är billig och oprecis och det var pocketversionen) och den måste ha tagit säkert tio timmar att läsa. Eller mer – jag vet inte. Kanske tjugo. Jag klockade inte.

Och apropå skräck så har Lyran ett Halloween-tema i veckan som känns som hemmaplan för mig. Berätta om tre skrämmande bra romaner eller noveller!

1. Amanda Hellberg – Jag väntar under mossan. Hellbergs första ungdomsbok som jag tycker innehåller så mycket spökstämning och kalla kårar-känslor. Innehåller väsen från folktron med mylingar och troll.

2. Stephen King – Langoljärerna. Jättespeciell novell som handlar om tiden och vad som händer när tiden kommer ikapp en grupp människor. ingår i novellsamlingen Mardrömmar.

3. Coraline – Neil Gaiman. En ungdomsbok som jag tyckte var skrämslig när flickan Coraline hamnade i en spegelvärld och mötte en kall mamma med knappnålsögon. Hua! Det enda jag läst av Gaiman – vill läsa American Gods.

Angenäma besvär

Charlie Higsons tredje bok om de zombiefierade mammorna och papporna skall recenseras den 12/10 liksom Carrigers tvåa i svensk översättning – Chanslös. Jag undrar varför förlagen väljer prick samma dag – det är som SVT skulle lägga Robinson samtidigt som fyran visar Idol. Jag blir inte riktigt klok på hur förlagsbranschen funkar alla gånger. Men jag har fått mina recensionsex och ska alls inte gnälla.

Jag lånade Kaffe med musik, som en gemytlig motvikt till zombie-YAn och urban fantasy-Alexia. Jag tror jag har kommit till samma slutsats som många andra bloggare när det gäller Flickan från ingenstans av Justin Cronin – 300 sidor in ger jag upp. Den är inte jättefängslande och jag kan inte motivera mig att fortsätta. Men vampyrerna eller vad de är i boken är riktigt vidriga och med tanke på att det ska bli en trilogi känns det oöverblickbart.

ELD

Jag håller på att läsa Eld nu, när efterdyningarna till hypen så smått håller på att lägga sig. Jag var inte superförtjust i Cirkeln och tänkte att äntligen kan även jag vara lite cool och tycka nåt som alla gillar är dåligt. Jag håller på att trilla dit. Det var längesedan jag sträckläste som jag gjorde igår, men jag är inte sådär Harry Potter-betuttad, långt ifrån. Hursomhelst, läser man och tid och rum upphör – då är det en bra bok, helt enkelt.

Jag fattar inte karaktären Ida dock. Hon måste ju tas itu med, eller snarare ta itu med sig själv, men det kanske inte är så lätt för en gymnasietjej. Anna Karin har jag också lite svårt för, men hon tar sig, tycker jag. Spelet mellan tjejerna är rätt naturtroget, men som sagt, Ida är väldigt mörk. Författarna kan sina saker helt klart.

Sommarläsning – tips!

Om du gillar YA och klarar av lite science fiction-känsla:

Hungerspelen av Suzanne Collins

Om du vill ha ett gripande porträtt av en pojke, samt en otäck mordhistoria:

Svart stig av Belinda Bauer

Om du vill läsa en bra svensk deckarförfattare:

Åsa Larsson – de första böckerna hon skrivit är bra, men de blir bättre och bättre och den sista var riktigt suverän tycker jag.

Om du gillar vampyrer och lite osande sexscener:

Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse

Om du vill ha något lättsmält brittiskt med varulvsinslag och mycket humor:

Gail Carrigers serie om Alexia Tarabotti

Om du vill ha en bok som hanterar ett seriöst ämne som rasism och även se en film som hör till och håller kvalitet:

The Help – Kathryn Stockett (Heter Niceville i svensk översättning)

En riktig spökhistoria för stora barn, ungdomar och barnsliga vuxna:

Amanda Hellberg – Jag väntar under mossan