RIP (eller varför skulle du precis in i min bil och dö där?)

Okej – råttan är död. Förmodligen. Det luktar lik i jordgubben och jag kan lägga ihop ett och ett. Något så vedervärdigt fasansfullt äckligt och ni som gillar smaskiga detaljer kanske kan gotta er åt att långsamma likflugor flyger omkring i min bil. Min fina bil.

Min bil – ett råttbo?

Seriöst! Mitt fartfenomen till Toyota Yaris, med 82 frustande hingstar under huven, är ju en källa till kärlek och värme för mig och många i min närhet. Att den rymmer en mullrande enlitersmotor, som kan mäta sig med vilken symaskin som helst, känner också en del till. Men när jag skulle lasta in mig själv och mitt barn igår så kilade en gulbrun råtta genom bilen, på insidan märk väl, och försvann någonstans bakom baksätet. Den verkade ha börjat bygga bo eftersom det låg något slags ludd på golvet fram, och den hade också skitit på framsätet. Alltså råttbajskorvar! I bilen! Har den stått stilla för länge tro? Och varför bygger de inte bo i Volvon från -88 som står alldeles bakom helt orörd sen i augusti?

Du gör mig galen

Det tog bara två kvällar att se den här filmen Silver Linings Playbook – Du gör mig galen, i svensk översättning. Den är väldigt förvirrad och filmad ur Pats synvinkel – han som är sjukskriven (förmodar jag) lärare och som har avverkat 8 månader på en institution för psykiskt sjuka. Han är bipolär och reagerar väldigt känslomässigt på psykisk stress, vilket gör läraryrket smått olämpligt för honom. Man ser klara likheter mellan far (Robert De Niro – såå himla skicklig han är) och son (Bradley Cooper – skitbra han med), men fadern har aldrig blivit med diagnos. Det är riktigt jobbigt att se – man får en känsla av hur Pat känner när han håller på att tappa/tappar kontrollen.

Sedan kommer då Tiffany – Jennifer Lawence, som fick en Oscar för sin insats i den här filmen. Jo, hon är fantastisk hon med, men jag tycker Coopers insats är ännu starkare faktiskt. Själva handlingen är ganska oväsentlig, Pat vill försöka få tillbaka sin fru och Tiffany hjälper honom mot att Pat dansar med henne med sikte på en danstävling.

Jag tycker om den här filmen och om man har jobbat med psykiskt sjuka eller har någon i sin närhet, så blir det obehagligt verkligt på något sätt. Annars kan det vara lätt att avfärda karaktärerna som galningar, vilket de förvisso är, men det är ju människor med ganska stora svårigheter som är i fokus. De är jobbiga och kräver en stark omgivning och framförallt vård. Tvångstankar, paranoida drag och vanföreställningar kan inte gå bort av sig själv. Panikångest klingar ju av i allafall, men de andra är svårare. Se gärna filmen, den är bra.

Annika Winsth, Chuck Hagel…

Annika Winsth är chefsekonom på Nordea. Eller var i allafall. Och i morse – ja, jag är lite sen i uppfattningsförmågan – så såg jag att USAs försvarsminister heter Chuck Hagel. Är inte det roligt? Va?

Jag hälsar våren med denna fina bild av en stretande tussilago som gärna vill se dagens ljus. Och jag tror minsann att trastarna kommit. Hurra för nedskitna bilar och rabiat sambo som vill ta fram sniperbössan och skjuta dem. Det får man inte säger jag – vi bor i tätbebyggt område nu. Dessutom mötte jag en skock söta damer i 70+årsåldern, med läppstift och scarves och de fnittrade som småflickor inför årets första boulematch. I den här byn är antalet barnvagnsstyrande föräldrar underlägset antalet rullatorburna greybacks.

Så har jag fått hem ett trevligt recensionsexemplar av Gail Carrigers tredje bok i svensk översättning. Den ska jag skriva om på Swedish Zombie har jag tänkt.

Moas hallondelight

2 paket färdig tårtbotten (man kan ju göra egen)

1 burk Lemon Curd (man kan ju göra egen)

Chokladpudding från pulver (man kan ju…)

250 g rumsvarmt smör

4 äggvitor

2 dl socker

1 dl passerade hallon (eller blåbär som vi hade i)

Vit choklad

Hallon till garnering

Montera ihop fyra tårtbottnar med lemon curd och chokladpudding. Vi dränkte bottnarna med jordgubbssaft också!

Vispa ihop äggvitor och socker i en skål ovanför vattenbad och vispa tills marängsmeten blir varm och sockret smälter. Ta marängen från värmen och fortsätta vispa tills den svalnar – typ 10 minuter. Väldigt drygt men marängen blir skitfin och toppig.

Här kommer vi till det kritiska momentet som vi kommer att skippa nästa gång vi gör tårtan: vispa hastigt i smöret i smeten. Här kan det lätt skära sig (det gjorde det för oss) och vänd sedan i de passerade bären. Garnera med kiwi, vit choklad (obs ej ostskivor som någon illvillig person trodde) och hallon. En ljuvligt god och somrig tårta. Tänk jordgubbar om någon månad till! Mums!

Hjortronsmoothie

Hjortonsmoothie

1 äpple

1 msk jordnötssmör

1,5 dl mjölk

1 dl vaniljkesella

0,5 dl frysta hjorton

Kör i mixern och dra i dig. Man tar givetvis de frukt och bär man har hemma och jag tycks vara lite nyttig med osötat jordnötssmör – men å andra sidan, vaniljkesella? Gott i allafall! Testa! Bra återhämtningsmål för oss som gymmar. Blåbär ger ju en trevligare färg, men det förstår ju de flesta.

Konsten att blåsa upp en fitnessboll

För några veckor sedan klickade jag hem en fitnessboll, med tillhörande pump, från gymgrossisten. Pumpen skulle alltså på fullaste allvar kunna pumpa upp bollen, medelst handkraft. Fnys, säger jag.

Bollen ser ut såhär:

och pumpen ser ut såhär:

 

Det gick jättedåligt. Efter cirka 20 minuters pumpande, med benäget bistånd av sambon, så skar pumpen ihop och min dröm om en stark core gick om intet för en stund. Det slutade med att grannens kompressor fick lösa biffen. Så jag vill uppmärksamma alla hågade på det faktum att själva uppumpningen kan vara ett hinder, dock alls icke oöverstigligt, på vägen mot en stark bålmuskulatur.

Dagens ord -Tarering

Kom hem häromdan med en inköp från Jula. Något som jag länge sneglat på och som jag, glad i hågen, frejdigt visade upp för sambon. En köksvåg. Klang och jubel! Första reaktionen:

-Va, har du varit på Jula utan mig?

När jag sedan skulle provväga olika saker, torskfiléer, tomater och allt vad det var, såg jag att det stod tare på on-knappen.

Jag – Tare? Vaddå tare? Vad betyder det?

Sambon – Jamen tare? Tarering? Vet du inte vad det är? Nollställning. Tarering.

Jag kände mig ännu blondare än vad jag i själva verket är och försökte härleda ordet. Tarde på franska betyder ju sen, liksom engelskans tardy -komma för sent. Givetvis kan man ju googla, men jag skulle hellre skyndsamt leta upp första bästa etymologiska ordbok för att hitta ursprunget till detta märkliga ord. Eller se det som en skänk från ovan, eller Jula. Ett nytt ord direkt förpassat till det aktiva ordförrådet.

Mo Hayder – Ritual

Den här boken skriven av Mo Hayder, är den första i serien som kallas Walking Man, utgiven i Sverige av Modernista. Jag gillar sånt, att man kallar serier för saker.  Som Sagan om Isfolket. Som Sagan om Is och Eld. Det blir lite dramatik och benämningarna sätter tonen på vad böckerna handlar om EGENTLIGEN. Ritual är dock ingen GRRM utan en deckare skriven av Mo Hayder, en brittisk kvinna som skrivit thrillers förut och är riktigt duktig på det.

Huvudperson nummer ett är Jack Caffery och han är en sorglig figur med ett bekymmersamt förflutet. Huvudperson nummer två är Flea Marley och hon är också en person med ett bekymmersamt förflutet. Dessa individer ska lösa en mordgåta och det börjar med att två avhuggna händer hittas i Bristols hamn. Flea är dykare och det är ju en ny vinkel på polisyrket. Man får bl a veta att händer inte kan flyta eftersom likgaserna inte är omslutna av hud.

Det finns parallella berättelser, som det nästan alltid gör i deckare, och redan i början hintas det om övernaturligheter som gör boken lite läskig. Jag tänker aha – detta kanske är något för mig! Jag gillar ju spökerier och knas. Karaktärerna fördjupas något och man förstår att det kommer mera av den varan, men Hayder vill hålla på mystiken lite och berättar inte allt.

Vad tycker vi då, jag och min sidekick DeckarFantomen? Jag läser och tycker ja, varför inte? Kanske detta är något som få min läslust att tända till åtminstone och nog är jag sugen att fortsätta med böckerna i serien, tror jag. DF, å sin sida, tycker att det var en jaha-upplevelse med många klyschor radade på varandra, men ändå så är vi båda lite sugna på att läsa fortsättningen och då är ju Mo Hayders Ritual trots allt inte kattskit.

S.J. Bolton – Livrädd

Lacey Flint som jag stiftade bekantskap med i Nu ser du mig av brittiska författaren S.J. Bolton är en komplicerad, i det förflutna traumatiserad, tjej som gjort en resa, vägrat bli offer och förvandlat sig till en hård kick-ass brud. Jag vet inte om det är melodin alla gånger, men en huvudperson bör ju vara komplex och lite konstig och då är det ju smart att skapa en person som Lacey. Jag förstår mig inte alltid på henne, men jag gillar henne alltmer.

I Livrädd är det också unga kvinnor som är brottsoffer. Ett stort antal unga kvinnor dör i vad som verkar vara självmord, men som inte är det. Lacey får i uppdrag att gå undercover och låtsas vara en kvinnlig student och på så vis luska i fallen. Självmorden är alltid väldigt morbida och flickorna har innan de dött indikerat att nåt inte stått rätt till. Sexuella undertoner finns, och det är här det blir lite unket. Måste vi alltid hamna i det träsket?

Lacey och hennes chef Mark Joesbury har en stark dragning till varandra, men de kan ju inte fullfölja den kärleksaffären pga arbetet. Det skapar en spänning i persongalleriet, men det ÄR ju ett gammalt knep. Man ska liksom hoppas på att karaktärerna ska få ihop det och jag är inget undantag – jag hoppas jag med!

Bolton skriver enkelt och direkt och hennes bok Livrädd är lite av en bladvändare måste jag säga. På minuskontot kommer klyschorna och jag vet ingen genre som är mer stereotyp än just deckargenren. Jag tycker inte heller att man måste ha läst första boken, men man vet ju då mer om Lacey Flint. Modernista ger ut boken i Sverige och jag blev väldigt glad för mitt första recensionsexemplar.