Lite smått och gott i läshögen

miniatyrmakarenIMG_0766Jag har Miniatyrmakaren i min mobil och Ghostman bredvid sängen och avståndet mellan böckerna är milsvitt. Ingen av dem har fångat mig än (apropå lustläsning..) men jag tänker att jag ska hänga i med båda i några sidor till. Och när ska jag läsa klart 11.22.63? Kommer det någonsin att ske?

En bokbloggsjerka – så trevligt!

jerka11Annikas bokbloggsjerka har en intressant fråga att utreda under helgen och hon undrar om du har gjort upp några läsplaner för 2016, och hur väljer du i så fall ut vilka böcker du ska läsa och när? Då tänker jag såhär:

Jag har långtgående läsplaner för 2016, med ett uppdämt behov av kravlöst läsande efter en längre period med mycket jobb och studier. När jag har haft ett längre uppehåll så kollar jag ofta bokhora först. Sedan har jag en del bloggar som jag läser om jag hittar något som är intressant och jag brukar titta på vad bloggare har skrivit och länkat till adlibris. Revolutionen för i år är att jag har lånat fyra e-böcker i mobilen och är mycket förvånad att det funkar så bra att läsa på den. Jag tänkte att det skulle bli så smått. Så! Efter dessa efterforskningar –  in på adlibris och kolla vad som finns, lägg i önskelistan, kolla vad som finns att låna och innan eventuella beställningar/lån görs – kolla goodreads så att böckerna verkar bra. Det kan faktiskt hända att jag pratar med läsande människor i min omgivning också.

Det är något som inte stämmer

det-ar-nagot-som-inte-stammerPremiärboken i mobilen blev Martina Haags bok om skilsmässa. Jag har inte läst något av henne tidigare, eftersom jag inbillar mig att hennes böcker inte passar mig, men den här har ju varit så omskriven så jag tänkte att jag kunde testa. Själva temat är väldigt sårigt och hon beskriver känslan av att bli lämnad starkt och precis som det är. Jag tror att det behövs motvikter i allt och det finns ju en rad böcker på samma tema, som har ett annat fokus, medan Martina Haags bok är väldigt ärlig i både uppsåt och känslor. Hon skriver för att bearbeta sitt eget, samtidigt som hennes känslor griper tag i mina och engagerar på djupet. Så läs den om du vill, den är inte tokig alls. Jag planerar även att läsa hennes springbok Heja Heja.

Röta

Röta är fortsättningen på Odinsbarn och om du inte vill veta något om den och vad som händer, läs med försiktighet eller inte alls. Jag har glömt att säga att Odinsbarn var den andra boken i livet som jag läste på mobilen. Motvilligt först, men alltmer entusiastiskt. Det går faktiskt jättebra att läsa böcker på telefonen. Så jag lånade även fotsättningen på serien Korpringarna av Siri Pettersen, Röta. Alltså, böckerna är riktigt bra, men jag fick en liten kris i inledningen av Röta, eftersom Hirka byter värld och den verkar inte vara så kul i jämförelse med den gamla. Det blir mycket mer känsla av urban fantasy i Röta, eftersom de befinner sig i London och allt är väldigt nutida, samtidigt som övernaturliga varelser springer omkring där. Hirka får reda på varför hon inte har svans och mer om sitt ursprung och man får fler nycklar till berättelsen upplösning. Den sista boken har inte kommit ut på svenska, så jag funderar på att köpa den norska Evna, och läsa den. Det går säkert bra. röta är ännu mer en sträckläsningsbok än vad Odinsbarn var. Man är inne i bokens värld på ett annat sätt. Läs!

röta

Odinsbarn

Hirka är en speciell tjej och jag ska inte dra några paralleller till andra speciella tjejer, trots att det finns många som är lite som hon.Siri Pettersen skriver väldigt rakt och har en egen röst i sitt skrivande, som jag gillar. Odinsbarn känns ny och fräsch och jag tycker att den är svår att genrebestämma. Den påminner mig om Pullmans Guldkompassen, fast inte så steampunkig utan mer urnordisk, utan att nämna Oden och Tor och dom. Det finns en gud, som heter Siaren och är en korp, och ett råd som styr över människorna. Allt det sätts i gungning i boken plus att man förstår att det finns andra parallella världar. Plus att det är en typisk unga vuxnabok, med en unga vuxna-kärlekshistoria däri givetvis. Hursomhelst är det bra och om man gillar serier så är det ännu bättre eftersom det finns två böcker till om Hirka.

Alla i hennes värld har svans utom hon. Hon är läkekunnig och har lärt sig allt av en man som hon tror är sin far, tills hon får veta att han hittat henne i snön när hon var liten.

odinsbarn

 

 

 

Etthundra mil

Etthundra mil (pocket)Jag tror att hon är lite som Marian Keyes för mig, Jojo Moyes. Rolig och underhållande och chic-lit-skicklig på att skriva pageturners. Jag läste i en avlägsen dåtid Livet efter dig och tänkte mja, inte så tråkigt och nu då (eller det var ett tag sedan egentligen) Etthundra mil. Varför skriver de etthundra? Säger man inte hundra bara? Eller?

Moyes gör det snyggt. Hon lägger in en smutsig hund, en medellös, kämpande mamma med stort patos och en förmögen karl som hamnat i blåsväder, en superintelligent dotter och en trasig tonårskille och sätter dem i en bil och skriver en bok om det. Givetvis finns externa hotbilder, mobbande grannbarn och lömska ex, vilket gör att intrigen skruvas till. Det är det slutna rummet i all glans och det måste vara rätt smart att skriva så, man har en given miljö och en fjärtande hund som kan lätta upp stämningen. Jag gillar boken och just nu älskar jag att läsa böcker som har kokat i åtta och en halv minut, lite al dente fortfarande, men inte så att man måste kämpa för att tugga. Moyes skriver med värme och vill sina läsare väl, tycker jag.

Det som inte dödar oss

Jag sträckläste klart boken igår kväll och jag kan väl säga att jag är rätt såld och vill veta hur det går i fortsättningen. Lagercrantz bäddar för en till bok kan man lugnt säga. Det är ju såhär med den här boken att om man läser om den, så handlar det i stort om det moraliska dilemmat med Stieg Larssons eftermäle och hanteringen av hans karaktärer, garanterad profit på detta givetvis, samt om David Lagercrantz är en köpt marionett eller en kapabel författare. Orka. Det är en bok och vi vet ingenting egentligen om hur det sett ut i Larssons familj, utan vi vet att det finns väldigt olika versioner av sanningen och vad Larsson egentligen skulle ha velat. Han själv kan ju inte tycka till om det. Det är inte första gången som detta händer. Astrid Lindgren har råkat ut för det, med filmerna om Pippi och Sjöwall Wahlöö med oändliga Beck-filmer i lång, meningslös radda. Jag vet inte vad vare sig Astrid eller Per Wahlöö skulle ha tyckt om detta, men Maj Sjöwall tycker att Beckfilmerna är väl okej, men att de inte har mycket med hennes ursprungsböcker att göra. Irriterande dock att hon inte får särskilt mycket av intäkterna från filmerna. Hursomhelst är det inget hallå om det, men med Stieg Larssons böcker blev det helt upprört överallt. När man läser recensioner av Det som inte dödar oss, finns två läger. Den ena falangen – Lisbethklubben, tycker att det är kulturmord, medan den andra tycker att det är en bra spänningsthriller.

Iallafall är det jätteintressant att se hur Lagercrantz har gjort med karaktärerna Blomkvist och Salander. Jag köper dem när jag läser, men i efterhand tycker jag att Lisbeth har blivit mer extrem. Jag är absolut med i hennes klubb, särskilt med tanke på August. Lagercrantz bok var mycket lättforcerad och inte lika snirklig i intrigen som Larssons böcker, men egentligen stör det inte mig särskilt mycket. Jag har aldrig fastnat för Blomkvist, utan för mig är det Lisbeth som är behållningen i karaktärsuppsättningen och jag är glad att jag fått umgåtts med henne några timmar.

Fish Mooney

Jag vet inte Bildresultat för fish mooneyvar Jada Pinkett-Smith slutar och Fish Mooney börjar, men den absolut största behållningen med Gotham (som jag slaviskt nördföljer) är just precis hon. Det går ju inte att go all spoiler-bananas här, men hon ger sannerligen den skruvade uppsättningen karaktärer i Gotham en störtskön twist. Hon ger uttrycket fast blick en väldigt tydlig definition. I slutet av säsong ett visar hon på en slags solidaritet också som gör att hon lyfter ytterligare några snäpp på ‘fab’-ometern.

 

Jag älskar Margot

Jag tänkte börja samla på kvinnor. Alltså inte som i lammen tystnar, utan mer hudvänligt. Den första blir Margot Wallström. Det sägs att kvinnor är dåliga på att bilda bastuklubbar och dunka varann i ryggen och därför heller aldrig blir företagsledare och det må så vara, men jag tänkte helt enkelt samla på kvinnor, som ett collage. Fast bättre. Margot erkänner Palestina det första hon gör och så får hon inte prata på arabisk kongress. Avtal med Saudiarabien förlängs inte heller. Allt hänger ihop med Margot, tror jag. Hon står som Frihetsgudinnan, med hela näringslivsmaffian emot sig. Fantastiskt coolt.

Dregen och Det

Dregens sommarprat är ett hett tips. Jag vet inte om jag är överkänslig, men jag tyckte det var rörande och roligt och grät några skvättar mot slutet. Han är cool och spelade, helt oförmodat en Snoop-låt. Linda Piras prat är också bra om man inte stör sig på Stockholmsdoggedoggelito-svenska. Väldigt lärorikt ur lärarsynpunkt.

Stephen Kings bok 11/22/63 (äntliiiiigen har jag lärt mig den sifferkombon) sniffar nu vid Det och jag älskar sånt, nörd som jag är. Huvudpersonen träffar Beverly och Beep-Beep Richie och jag gillar sånt så vansinnigt. Intertextuella referenser ( om man ska prata universitetslingo… tänker göra det snart) är liksom fränt. Ja ba’ – Jaa, Steve, getya! George Denbrough got his arm ripped off by the clown n’ all.

 

Tidigare äldre inlägg

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.