Boktjuven

Boktjuven av Markus Zusak hamnar utan tvekan på årets bästa-listan trots att det bara är januari ännu. Anna har gjort det igen, min lilla mästerboktipsare.

Upptakten är alldeles för sorglig och eländig med nioåriga Liesel som lämnas till fosterföräldrar. Hennes svältande mamma hoppas att Liesel ska ha en chans att klara sig i Nazityskland på så sätt. Liesels lillebror dör på tåget och hon drömmer mardrömmar om det varje natt. Den som lättar på totalmisären är Liesels fosterpappa Hans Grubermann, som visar sig vara klok, saktmodig och förstående. Hans fru är inte lika fin, hon svär och gormar och har hjälpt mig i min latenta strävan att utöka svordomsfloran på tyska. Liesel lär sig att bli hård, men en förutsättning för det är Hans som lär henne orden så att hon kan läsa de böcker hon får och stjäl. Skildringen av deras relation är författarkonst.

Jag kan känna igen mig i Liesels fascination för böcker. Hon får tillgång till borgmästarens bibliotek genom hans traumatiserade och genomskinliga fru och försvinner ibland i en bok under en kort stund hos henne. Jag minns när jag var barn, biblioteket här hemma (nedlagt, sorg) och hur jag kunde gå och titta på bokryggar hur länge som helst. Bibliotek har alltid varit hemmaplan för mig.

Det har skrivits mycket om Zusaks språk och han hittar en fin ton och en balans mellan kargt och mjukt. Döden är berättare och han kanske tar till det greppet för att det är andra världskriget det handlar om. Väldigt många människor dör. Jag var totalövertygad att den här författaren var tysk, men det visar sig att han är australiensare och det var helt otippat för mig. Jag brukar höra översättningen när den är från engelska, men eftersom jag inte gjorde det nu trodde jag att det var från tyska. (Jag kanske inte är så märkvärdig på engelska som jag trott)

Karaktärerna är skickligt mejslade och juden Max hamnar i Grubermanns källare. Det komplicerar givetvis den redan besvärliga situation familjen befinner sig och Liesel som bara är en liten tjej får verkligen ta ansvar. Den vassa och arga fostermamman Rosa mjuknar och blir mänskligare, särskilt när de blir tvungna att gömma Max. Jag har inte läst den riktigt färdigt ännu och jag är livrädd att någon ska dö, att tyskarna ska hitta Max eller att Liesel ska hamna i nåt elände. Hon bjuder in till det. Men är inte det ett tecken på en überbok – att man lever sig in i den och oroar sig för karaktärerna som om de vore på riktigt?

Nu när jag upptäckt goodread.com så inser jag att jag läser uteslutande författare från Sverige eller England/USA. Det är en brist! Därför skall jag från och med nu läsa tyska, italienska och franska författare. Jag tar tacksamt emot tips. I och för sig håller jag på med Murakami, så det är inte helt öken på globaliseringsfronten.